Idag firar vi 6 år – adhd och jag

Idag firar vi 6 år – adhd och jag

Jag minns det som igår, fast det redan gått 6år…

Under en vecka pågick min ADHD utredning hos VPM (vuxenpsykiatrimottagningen) i Varberg.

Jag fick svara på hundratals frågor, blev intervjuad flera gånger och fick fylla i skattningsskalor. Jag fick också göra det där omtalade datortestet… Ni vet, man får sitta ensam i ett rum och stirra på en datorskärm där det dyker upp en mörkgrå boll på den ljusgrå bakgrunden, varje gång bollen dyker upp ska jag trycka på knappen.
När psykologen berättade hur testet gick till gav jag mig faan på att lyckas. Jag såg till att vara utvilad och mätt, jag fick en tid redan klockan 9 vilket är min bästa fokus-tid.

Jävla bollar

Jag satte mig i rummet, fick göra en snabb testomgång innan jag blev lämnad ensam i rummet. Bollarna började dyka upp på skärmen och jag kände verkligen hur bra jag kunde fokusera.
Bredvid mig där jag satt fanns ett fönster som vette ner mot en parkering, om jag sträckte lite på mig så kunde jag se gångvägen som ledde ner mot stan. Bredvid fönstret satt det två tavlor. Den ena tavlan föreställde en sjöfågel som var tecknad med tunna färgpennor i olika färger. Den andra tavlan var tecknad på samma sätt men föreställde ett hus, ett rött trähus. Funderade på varför man målar så där tunt och försiktigt, heter det verkligen att man målar då… eller är det kanske det som kallas för att man tecknar.
Jag hade velat kunna måla så där försiktigt, när jag målar med pennor går alltid udden av. Jag gillar inte det, för pennorna är alltid skitsvåra att vässa. Tuschpennor är bättre, men det går inte att måla tunt med tusch, det blir liksom inte lika snyggt som när man målar tunt med pennor.
SKIT!! Bollarna! Testet!! Jag klickar desperat på knappen några gånger men inser att tiden är ute och testet är slut…

Andas…

Jag går tillbaks till psykologens rum och säger som det är, att det gick skitdåligt eftersom det finns tavlor i rummet.
Psykologen frågar om jag vill göra om testet dagen efter, och det vill jag givetvis göra.

Dagen efter kommer jag till mottagningen klockan 9. Nu vet jag precis hur dt här går till och jag minns till och med att det först kommer tre bollar ganska snabbt och sen dröjer det lite innan den fjärde bollen kommer fram.
Jag får återigen göra en kort testomgång innan jag blir lämnad i rummet och testet kör igång.
Det börjar bra, jag är fokuserad och känner inte att jag blir distraherad av fönstret eller tavlorna. Jag märker snart att jag klickar lite för snabbt, innan bollen dykt upp på skärmen, kanske är jag lite nervös och övertaggad.
Försöker andas lugnt, tänker på att andas in genom munnen och ut genom näsan. Eller var det tvärtom man skulle göra… in genom näsan och ut genom munnen, jag testar och det kändes bättre. Märker nu att jag glömmer bort att klicka, klicket kommer nu efter att bollen försvunnit!
Fokus nu!! Tänk bara på bollen! Klick, klick, vänta…miss, dubbelklick, fan…
Så var tiden ute.

Rejäl jävla adhd

Jag går till psykologens rum som redan sitter med resultatet i sin hand.
– Jaha…hur kändes det den här gången?
– Nja, sådär, svarar jag. Det hade varit bättre om det var med färger på bollarna.
Psykologen ler.
– Okej, det är i alla fall inget fel på dig. Det är samhället det är fel på. Du har bara en rejäl jävla ADHD!
Det blir tyst i rummet. Hans ord sjunker sakta in och jag brister ut i skratt och tårar samtidigt.
– Hur känns det, frågar psykologen.
– Jag vet inte riktigt… Bra-dåligt… typ, svarar jag med tårar i ögonen och fortfarande gapskrattandes.
– Nu ska du få träffa ditt team, ett team som ska hjälpa dig i det här samhället. Du kommer få det bästa teamet vi har, säger psykologen.
Jag skrattar om möjligt ännu mer och svarar;
– Aaa, visst! Låter ju kanon men så säger ni väl till alla hoppas jag!

Så gick det till när jag fick min diagnos. Och vilken resa jag gjort!
Den har varit allt annat än enkel!

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *